Åter tillbaka igen till ortopedi mottagningen i förrgår

Det är helt galet att åka åter tillbaka igen till ortopedi mottagningen i förrgår. Det var i torsdags den 24/9. Till saken hör den att jag hade haft en fruktansvärd dag den 23/9.

Jag startar med dagen den 23/9, då morgonen kändes faktiskt okej. Jag kände mig en aningen förhoppningsfull som alltid så fort allt går åt rätt håll. Men som jag blivit tillsagd av ett antal läkare och ett två sjukgymnaster, att röra sig är bra, för musklerna som får syre till sig och rörligheten som gör musklerna mjuka samt starkare. Självklar vill jag bli bättre! Så jag jobbar vidare på att gå min stavgång med mina gåstavar. Varje dag tar jag nästan samma vända och detta gör jag 3-4 gånger per dag.

Den 23/9 började det krångla igen

Men just den här förmiddagen den 23/9 så ville jag sitta också en stund vid datorn som jag har på köksbordet för att göra mina skoluppgifter. Jag går ju på utbildningen IT-pedagog och läxorna behöver göras. Efter en stunds sittandes så kände jag av i mina ben samt i sätet/rumpan och  och i bäckenet. Så väl medveten som jag är så skall allt alterneras med variationer i lagom dos. Gick promenader på nytt och försökte sätta mig igen. Det kändes när jag skulle sätta mig ner.

Hur jag sätter mig ner och tar mig upp samt kommer i och ur sängen

Jag skall försöka förklara hur jag tar mig upp och ner på stol, fåtölj och säng. Just vid det här läget så tänkte jag sätta mig på nytt vid köksbordet på köksstolen. Jag tar tag  på ena sidan av stolen och håller den andra handen på borden. Allt för att glida ner sakta mot stolsitsen utan att musklerna skall spänna sig. Den här smärtan som molar, hugger tag, sticker och känns samtidigt som elektricitet på en och samma gång. Det finns även kramper som kommer i samband med värken också. Krampen i vaden, i knävecket och baksida av låret. Och mitt i allt detta när värken och smärtan slår till så känns det också som skelettsmärta. Att den skelettsmärtan går ifrån svanskotan och strax ovanför och därefter ut mot sidorna till höftkammarna och fram ovanför blygdbenet. Men värst är det vid svanskotan, precis på vardera sida om svanskota och strax ovanför svanskota och som en rak linje ut mot höfterna. Det känns som skelettet går sönder, jag känner musklerna, senfästen, muskelhinnorna och allt detta känns som någon som sliter loss detta från ena sidan till den andra sidan. Det här är en sjukt svår smärtan som är ännu värre att beskriva för någon. Allra svårast för sjukvård personalen. Vart sitter smärtan? Är det kramp, molande, huggande, stickande, domningar? Ja jag förstår att det vill veta exakt vart smärtan befinner sig och vad den gör i min kropp.

Försöker göra det bästa för min kropp

Ja så återigen hur jag tar mig upp och ner från stol, fåtölj och säng i allt detta. Jag vill också förklara att sängen är upphöjd samt lika så fåtöljen för att jag lättare skall ta mig upp och ner.
Så när jag skall ner på köksstolen så tar jag min vänstra hand om ena sidan av den stol jag skall sätta mig på, den andra handen har jag på köksbordet, för att sakta glida ner till köksstolens sittyta. Väl på plats med rumpan på stolen så kan benen börjar krampa eller någon annan av ovanstående smärta komma i benen. Jag får lugnt försöka mig på att glida och vrida mig åt höger så jag sitter rakt mot köksbordet. Det är ju viktigt att jag sitter med hela rumpan och bäckenet rakt. Att sitta på båda sittbenen och inte luta vikten åt något håll. Inte heller vrida eller böja ryggen på ett felaktigt sätt så det blir felbelastat.

Jag är fullt medveten om hur felbelastningar kan få muskler att krampa och till och med få muskelinflammationer.

Upp från köksstolen så håller jag min vänstra hand på stolen bredvid mig och min högra hand på köksbordet. Jag håller ett stadigt tag om bordet och stolen bredvid mig och mestadels använder min armkraft för att komma upp ifall om jag triggar igång någon smärta eller kramp när jag ser på mig. Så långsamt och lugnt går resande upp och ner på stolen. Mestadels fungerar det bra. Men i torsdags så krånglade bäckenet och benen med smärta och kramper när jag försökte sätta mig och sittandes samt resa mig upp.

Att finna nya lösningar för att komma i och ur sängen

Att lägga mig i min säng är ett kapitel i sig. Jag ligger på höger sida och borde resa mig upp och lägga mig ner på höger sida, vilket jag brukar göra i normala fall. Men sedan smärtan kom den 27/9 så började jag göra så att sätta mig på sängkanten, försöka med mina armars krafter ta emot mig när jag skulle lägga mig ner på min högra sida. Och i samma veva som jag kommer neråt mot kudden på min högra sida så skall ju benen också komma upp i sängen. Så här gjorde jag i någon månad men det gjorde så fruktansvärt ont vid varje gång jag skulle ner och upp ur sängen.

Så plötsligt vid ett tillfälle och slump så la jag mig på min vänstra höft och gick ner på min vänstra sida, samt gick upp så på detta viset. Det fungerade mycket bättre så jag kör på detta sätt fortfarande trots att jag skall upp till höger. Knäppt?! Ja jag vet, men det är så min kropp fungerar bäst för stunden just nu.

Kunde inte sätta mig och vila den 23/9

Så just den här dagen den 23/9 så känner jag mig så slut i kroppen och värken i bäckenet och i benen känns. Som vanligt har jag ingen att rådfråga gällande ytterligare mediciner. Jag håller ut, går omkring då det är som fungerar bäst. Min kropp vill vila och eftersom sittande inte fungerar så tänker jag att jag provar att lägga mig ner i vår dubbelsäng. Det är ju dock bara två timmar kvar tills min man kommer hem, ifall jag inte kommer upp ur sängen. Jag har alltid en säkerhetsplan för ifall att det inte skulle fungera som jag tänkt mig.

Jag försöker sätta mig på sängkanten och redan där hugger smärtan till med full kraft igen att jag flämtar till och gråter av smärtan. Inser direkt att det finns inte en möjlighet att komma ner i sängen ens en gång. Så jag promenerar i dryga två timmar och det enda min kropp vill är vila och jag kan inte sätta mig ner. Jag skickar videomeddelande till en vän. Gråter och berättar hur jag mår, hur ont jag har och hur ensam jag känner mig. För jag känner en enorm ensamhet och att ingen faktiskt lyssnar på mig inom vården. Det verkar inte förstå hur jävla ont jag har, eller att jag inte har någon som helst plan över vilka mediciner jag skall ta när det blir sådana här smärttoppar.

Det enda som fungerade var att promenera

Så efter 3 timmars promenerade med gåstavarna och min man kommer hem, gråter jag, vi kramar om varandra där vi står där ute. Gråter och berättar hur jag känner mig. Hur hopplöst allt verkar vara. Som den enastående man jag har så ser han mig, kramar om mig, och frågar vad jag vill ha att äta. Jag varken vill eller kan tänka ens på mat när jag inte ens kan vila med totalt helt slutna kropp. Han tar initiativet  och gör i ordning mat.

 

1177 för rådfrågning och fick vänta i telefonkö

Då får jag ny kraft tack vare min man! Jag tänker att jag ringer 1177 och frågar dom om hur jag skall gå tillväga när jag inte kan sätta mig för att jag har för ont. Så klart så är det många som ringer till 1177 och jag hamnar i telefonkö som nummer 11. Medan jag väntar på att få komma fram för att prata med en sjuksköterska på 1177 så går jag med mobilen i ena handen mot örat och i den andra handen har jag gåstavarna för att stötta mig på. Sedan promenerar jag och promenerar jag. Det sägs att det skall ta 20 minuter, sedan att det skall ta 2 minuter, allt som allt så tar det nog närmare en timme där jag går omkring.

Så kom jag äntligen fram till sköterskan på 1177

Så plötsligt så får jag prata med en sjuksköterska, jag förklara att jag har så ont att jag inte kan sätta mig ner vare sig i sängen, fåtöljen eller på köksstolen.Jag förklarar att jag egentligen inte vill äta mediciner alls. Att jag och min husläkare försöker trappa ner från  den ordinationen som ortopediläkaren gav mig natten mellan den 11-12/9 när jag åkte in med ambulans för smärtan. Visst är medicinerna som ortopediläkarens mediciner som jag fått ordinerat till mig mycket bra och gör att jag slipper den värsta smärtan, men långtidsverkande och korttidsverkande morfin skall en fasa ut så fort det är möjligt ur kroppen. Dessutom så har jag ju Stesolid mot kramperna i musklerna och den medicinen är verkligen beroendeframkallande mer än morfinet är. Så morfin och stesolid skall bort ur min kropp. Frågan är bara när och hur på vilket sätt.

Så här har jag sjuksköterskan från 1177 i örat av min mobiltelefon, där jag berättar om läget. Att smärtan är fullständigt total och jag vet inte vad jag skall göra eller vad jag skall ta för mediciner. Då sjuksköterskan på 1177 inte får ordinerar mediciner för någon då detta är läkarens kunskap, så säger sjuksköterskan att ta det som ortopediläkaren ordinerade. Därefter berättar sjuksköterskan att jag måste ringa min vårdcentral direkt kl.08.00 imorgon bitti, alltså den 24/9.

Jag tog medicinerna som jag blivit tillsagd, sov bra och om sagt var jag helt slutkörd i hela kroppen av både at gå hela tiden samt smärtan och att inte kunna sitta och vila en endast gång på hela onsdagen.

Ringer till Vårdcentralen på inrådan av 1177

Så på torsdagen den 24/9 ringer jag min vårdcentral direkt på morgonen. Sköterskan som svarar säger att när jag har så där ont skall jag åka in till akuten, dessutom blir sköterskan förbannad för något jag egentligen inte fattar.

Kom till Akutmottagningen entré

Så jag ringer min man som jobbar, att han får komma och hämta mig och skjutsa mig till akutmottagningen. Vilket han gjorde. Direkt därefter så möttes jag av en gammal arbetskamrat tillsammans med en läkare som skall göra en bedömning om jag ens skall komma in på akuten eller om jag skall till närakuten. Tack gode gud för min  gamla arbetskamrat. Återigen får jag förklara om min smärta, hur besvärligt det är och vem som sagt att jag skall åka till akuten. Så där står jag helt slutkörd, gråter och säger att jag verkligen orkar inte mera nu. Att jag verkligen behöver en plan över vilka tabletter jag skall ta när och när det blir som den 23/9 när inget hjälper vad skall jag göra då. Jag känner mig hjälplös, ingen som förstår hur jag har det.

Kommer in till akutmottagningens gröna linje

Läkare beslutar efter att min gamla arbetskamrat råd och jag får komma in på akuten på den gröna linjen. Alltså den gröna linjen där de människor som hamnar som inte har någon symtom eller har haft covid-19. Alltså samma ställe som när jag åkte ambulans in tidigare den 11-12/9. Jag kommer gående denna gången. Går till väntrummet och en kvinnan som tar emot anmälningen. Därefter får jag sätta mig på en av de stolar som finns att sitta på i ett väntrum. Ja men då skall jag ta mig ner till stolsdynan med min rumpa. Jag gråter i väntrummet för smärtan är gräslig. en äldre kvinna frågar om jag vill byta plats då hon tror att det beror på bredden av stolen. Mellan mina tårar som rinner så förklarar jag att det inte har med stolens bredd att göra utan hur låg stolen är. Det finns en hel del människor som sitter i väntrummet, en del som ligger på brits i korridoren och vårdpersonalen jobbar förbrilt på den lilla ytan dom har numera än den vanliga akuten.

Att sätta mig i väntrummet därefter in på rummet med sköterskan för blodprovstagning

Jag gråter för att det gör så himla ont att sätta mig. Det onda gör inte ont i ryggen utan i bäckenet, vid svanskotan, vid lederna som vi höften. Allt känns som att det splittras och går totalt sönder i bäckenet. Till slut ropar det upp mitt namn och det första jag får är en kissmugg att fylla. Så jag tar mig till toan, gör det jag skall göra och kommer ut med en fylld kissmugg och ger till personen. Därefter får jag följa med sköterskan till ett rum. Det är väldigt trångt i korridoren där vi går. Sköterskan heter Matilda och det gläder mig då min dotter heter det.
Jag sätter mig sakta på britsen och det fungerar. Matilda, sköterskan skall ta blodprov samt sätta en nål i fall att om jag behöver intravenös medicin, alltså medicin som sprutas direkt in i blodet.
Sköterskan Matilda frågar vad jag söker för, vilket problem jag har.

Att återigen tala om samma historia och åter berätta

Återigen skall jag ta samma visa igen och berätta om varför just jag kommer till akuten och upptar tid och plats där. Varför jag kommer igen. Matilda är vänlig och otroligt rar!! Så brister det där jag sitter på britsen igen inne på det lilla rummet. Jag säger att jag verkligen inte orkar mera. Att smärtan inte har förbättrat över 90 dagar, att jag tycker mig känna att jag blir sämre och sämre så sakteliga. Att jag nu får be min man om hjälp att klä på mig, att jag har svårigheter att komma i och ur sängen, fåtöljen och köksstolen. Att smärtan fortsätter fast jag  går med gåstavarna 3-4 gånger per dag, att jag bytt ut resårbotten i sängen från mjuk till fast. Att vi, mestadels min man som höjt upp fåtöljen och sängen för att underlätta för mig. Och ändå blir jag inte bättre.

Vetskapen om vad en skall ta för mediciner där smärttopparna kommer samt helt fel sjukgymnast i vården

Ändå fortsätter smärtan, ändå vet jag inte vilka mediciner jag skall ta som grund, alltså morgon, lunch och middag medicin, till när det slår till och blir betydligt värre med smärttoppar, hur jag skall göra då. Jag har valsat runt till min första sjukgymnast, till min dåvarande husläkare som inte gillade personen och hänvisade mig till den vårdcentralen som jag då gick på. Att den nya sjukgymnasten som sa åt mig att inte böja ryggen framåt överhuvudtaget, och att detta är förlegat de denne sjukgymnast gav mig som råd. Helt galet att sådana människor får jobba i vården!!!

Provtagning på akutmottagningen gröna linje, läkarna, dörren som öppnas och stängs och så berätta allt en gång till

Tillbaka till akutmottagningen den 24/9 sittandes på rummet, där sköterskan Matilda som försöker sätta nål och ta blodprover. Det går så där. Hon inser detta och sätter en mindre storlek på nålen. Jag informera om att det var en rosa nål förra gången säger jag till henne. Hon svarar, att det förstår jag. Blåmärke direkt i armvecket. Den rosa nålen sätts på högra armens ovansida. Under tiden medan Matilda jobbar på at få blod av mig för att fylla rören och jag sitter på britsen kant, så rycks dörren upp ett antal gånger där människor frågar om vi är klara. Snart blir svaret många gånger om under tiden. Sedan tränger sig en läkarstuderande som skall ställa frågorna och den färdiga doktorn skall bara sitta och titta på, att se och höra hur bemötandet, frågorna och undersökningarna går för den snart färdig examinerade läkaren. Jaha säger jag och riktar min blick till den person som skall göra allt och försöka förstå mig. Återigen får jag berätta om varför jag är där. Varför jag sökt, hur ont jag har, vart sitter smärtan etc. Det känns så otroligt overkligt.

Hur svårt skall det vara för vårdpersonalen att förstå när någon patient säger att den orkar verkligen inte längre med smärtan. Smärtan avtar inte, inget blir bättre?!

Till slut orkar jag inte mer, att förklara, definiera exakt vart smärta befinner sig, hur denna smärta agerar och när detta uppstår. Jag brister åter igen ut i gråt. Tårarna rinner för mina kinder och jag åter igen ber om hjälp. Jag betonar verkligen att jag vill ha en tydlighet i hur jag skall ta mina mediciner och när smärttopparna kommer, hur gör jag då??? Jag känner i rummet att dessa unga läkare verkligen inte förstår min smärta eller att leva med den här gräsliga smärtan i 90 dagar. Jag förklarar återigen på nytt, att jag haft denna gräsliga smärta i 90 dagar, hur svårigheterna är och så gör jag ett tappert försök att på nytt förklara hur smärtan beter sig och hur ont det gör.
För att få vårdpersonalen att förstå att jag verkligen INTE ORKAR mera!!! Så säger jag att antingen hjälper Ni mig så jag kan börja bli bättre och bättre, eller så vill jag inte längre leva!

Genast när jag nämner att jag inte vill leva, då vaknar läkarna till och funderar om jag haft dessa tankar tidigare. NEJ! är mitt svar till dom. Återigen kommer frågan upp på nytt om jag haft självmordstankar tidigare. Återigen säger jag NEJ! Och åter på nytt försöker jag förklara för dessa två läkare som sitter mitt emot mig att jag orkar inte ha den här smärtan och ingen verkar bry sig, ingen tar denna smärta på allvar!!!

Dörren som flyger upp och stängs gång på gång, undersköterskan som inte har tid

Återigen så rycks dörren upp flertal gånger och om vi är klara. Undersköterskan har inte tid att vänta och har en massa annat att göra. Undersköterskan far in där läkarna står. Tar blodtrycket med apparaten och kollar tempen samt syresättningen på mig, samtidigt som läkaren försöker göra neurologstatus (att nerverna fungerar korrekt)

Sedan skall jag först undersökas stående, sedan skall jag lägga mig ner på bristen

Sedan skall jag ner på britsen. Jag förklarar för läkarna att jag har så ont att jag behöver något mot smärtan för att klara av att ta mig ner på bristen liggandes.  Ingen verkar vilja lyssna på vad jag har att säga. Det är så bråttom och dörren som rycks upp och stängs hela tiden.

Som den person jag är så klart jag försöker ta mig sakta ner på bristen på bästa sätt.

Smärtan slår till med full kraft i bäckenet. Jag skriker och gråter samtidigt!! Ja jag vrålar nog också för det gör så fruktansvärt ont. Då är det någon som kommer på att ryggstödet kan ju fällas upp. Det blir inget lugnt uppfällande av ryggstödet på britsen. Ryggstödet åker upp med ett sving och jag vrålar åter av smärta och skriker på nytt. Jag är så förtvivlad ledsen, så fruktansvärt ont att jag har fullt fokus på att andas och hantera smärtan. Innerst inne känner jag hur jag vill ge upp. Jag orkar inte mera!! Jag ser inte vilka som är i rummet och vem som gör vad. Mitt inre fokus och min inre andning blir återigen på nytt min räddning. Mitt i all den smärtan som händer i dessa skeden så får jag frågan om vart jag har ont, vart sitter smärtan och hur känns det. Herregud!! Jag förstår deras syfte men inte fan kan jag svara på dessa frågor när jag har så fruktansvärt ont. Här är det inget pedagogiskt för fem öre!!

En bladderscan skall göras precis nu mitt i allt  och läkaren säger förlåt

Sedan far undersköterskan in igen för att kontrollera att jag tömt kissblåsan, för ibland kan det kännas som en har tömt kissblåsan men det är full blåsa så att säga och då är det något fel i denna funktion. Allt detta är för att kontrollera för att allt är som det skall vara.
Därefter kommer den läkaren som tidigare hållit sig i bakgrunden  på och frågar den läkarstudent ifall om det har kontrollerat mina höfter. Den läkare som hållit sig i bakgrunden bestämmer sig nu för att göra undersökningen. Personen tar det varsamt upp benet försiktigt, gör rörelserna som skall göras för att kontrollera höften. Det gör inte ont. Och eftersom jag då sa att det inte gör ont vid dessa övningar så tar personen ner mitt vänstra ben snabbt mot britsen. En smärtan som är än värre än det tidigare. Jag vrålar ut min smärta och gråter högt och innerligt. Det gör så fruktansvärt ont att jag vet inte vad jag skall ta vägen. Luften går ur mig och jag gråter hejdlöst. Jag är otröstligt!! Under tiden jag gråter och smärtan är fruktansvärd så ber läkare om ursäkt! Läkaren säger förlåt, förlåt, jag ber om ursäkt! När jag hämtat andan och samlat mig och smärtan lugnat sig, så görs höftkontrollerna på högra benet med större försiktighet.

Sätter mig upp igen på britsen med hjälp av undersköterskans stöd bakom ryggen

Därefter skall jag upp sittandes på britsen. Undersköterskan hjälper mig sakta sakta. Jag ber om att personen skall hålla armen, handen kring mina skulderblad så jag får stöd när jag sakta reser mig upp. Hon finns där, lyssnar på mig och jag kommer upp sittandes på britsen. Inte en enda gång jag får smärtstillande under denna tid, trots att jag vrålat av smärta och gråtit så att jag kippat efter andan. Inte en gång det har frågat om det kunnat göra något för att underlätta för mig. Återigen samlar jag mig på nytt sittandes på britsen.

Då säger läkarna, båda två att det skall höra med en annan äldre kollega. Det skall rådfråga den äldre kollegan om mitt fall och vad som skall göras.
Det kommer strax tillbaka. Under tiden får jag gå ut till väntrummet och sätta mig åter på den stol. Sakta med säkert försöker jag ta mig ner sittandes på den stolen. Tur att det finns armstöd på båda sidorna som jag kan hålla mig i när jag tar mig upp och ner på stolen.

Inväntar kunnigare läkare, sittandes i väntrummet

Jag väntar  i väntrummet och det gör ingenting att jag sitter där. Då träffar jag på min gamla arbetskamrat som jag träffade på natten mellan 11-12/9 när jag kom in med ambulansen. Varken mina gamla arbetskamrater eller jag förstår varför ingen tar reda på vad det är eller hjälper mig på ett mera adekvat sätt med återkoppling.

Till slut kommer en ytterligare ortopedi läkare med de andra två läkarna efter sig. Vi pratar lite smått i väntrummet men den vane läkaren bestämmer att vi går in på ett rum. Det är fullt på rummen och till slut så finns det ett rum vi kan gå in på. Under tiden står jag och väntar i korridoren där alla springer omkring eller ligger på britsarna.

Möter den kunnigare läkaren först i väntrummet, sedan går vi in på ett rum

Väl på rummet så börjar den vane ortopedi läkaren vid namn Caroline  att hon har hört min historia genom läkarna. Helt plötsligt så frågar hon om jag jobbat på operation tidigare. Jag blir förvånad och säger ja, fast det var för väldigt länge sedan. Hon kände igen mig efter alla dessa år men jag kände inte igen henne. Först funderade jag om hon hade tagit fel person  för det kan ju hända. Men hon var så säkert på att hon kände igen mig. Någonstans på vägen så tror läkarna at jag vill bli opererad, vilket jag inte alls vill bli. Den läkaren som tidigare stått i bakgrunden vid undersökningen samt den som gjorde mig så otroligt illa, följde inte med in på rummet med den äldre kollegan och läkarstudenten. Så i rummet står där den luttrade och sprudlande ortopedi läkaren Caroline tillsammans med läkarstudenten. Det är Caroline som för samtalet. Hon låter som vi är bundisar, att jag alltid kan ringa henne om det är något jag undrar över, men samtidigt så har jag inte hennes nummer. Det kommer fram till att jag skall äta mina mediciner som jag själv skrivit ner hur jag skall äta dessa. Detta hade hag gjort bra! Alltså lagt upp tiderna med medicinerna, det hade jag gjort bra. Sedan skulle det skickas en magnetröntgen. Enligt det jag kunde tyda denna gången var att jag troligen inte har ryggskott med ischias utan som det lät av den luttrade läkaren mer som Artos. Och att gå med stavarna var väldigt bra att göra. Att uppföljningen skall göras på vårdcentralen men att jag skulle nu äta denna medicin som jag valt att lägga upp det på i en vecka därefter måste jag trappa ner medicinerna som är beroendeframkallande. Att ersätta de beroendeframkallande mediciner med andra mediciner.

Jag gör vad jag skall göra, jag gör allt för att bli bättre och jag tror på alternativa läkekonster samt naturprodukter

Så jag jobbar på, går mina promenader med gåstavarna, försöker att vara så aktiv som möjligt, vila när jag känner att jag behöver detta. Att röra mig mjukt och långsamt så att ingen kramp kommer eller liknande sendrag eller smärta på annat sätt. Att känna efter vad kroppen klarar. Sedan får jag höra vidare när röntgen blir av.

Men något jag la vikt på var att ortopedi läkaren Caroline sa att det var väldigt viktigt att få tag på en sjukgymnast som verkligen är intresserad av ländryggs och bålstabilisering. För alla sjukgymnaster är inte intresserad av detta. Då görs övningarna fel fick jag höra. Samt eftersom jag har i botten fibromyalgi, så går det inte att göra övningarna för häftiga, för snabba eller för stora övningar för då får jag mer ont.

Innan allt detta hände den 27/6 var jag i god form och på väg till en ännu bättre hälsa

Ja innan allt detta hände den 27/6 så var jag väldigt rörlig, gick trapporna upp till 5:e våningen utan problem, jag kunde gå och röra mig ganska obehindrat och mådde väldigt bra i min kropp trots fibromyalgin. Jag kände att jag verkligen att jag var på väg framåt i min hälsa! För bättre mående, röra mig mer och mer och så himla glad jag var för detta!

Någont hände den 27/6 men ingen vet ännu vad det är då ingen röntgen har gjorts trots att jag bett om detta vid flertal gånger. En hel del antagande bara och en massa gissningar. Vårdcentraler och sjukgymnaster som inte kan prata med varandra och inte heller vara “OPENMINDED”.

Jag tror absolut på helheten av kropp, knopp och själ! Jag tror också på alternativa behandlingar och skolmedicin. Jag tror på andlighet och healing. Jag tror på energier som vi alla har. Hjärtat slår ju och det är en del av energi i kroppen. Jag tror också på homeopati läkemedel. Naturläkemedel och gamla kunskaper. Inget behöver kastas bort eller förnekas.

 

0

Detta inlägg har 7 kommentarer

  1. Carina

    En dag i taget sakta framåt.
    Du kan verkligen skriva ner din upplevelse fint Tina <3

    0
    1. Tinasinreoas

      Hej Yolanda!
      Trevligt med ny bekantskap här! Tack så mycket för din omtanken.

      0

Lämna ett svar

Andra inlägg

Du kanske också gillar

blommor från trädgården

En dag i taget

En dag i taget, är det jag ser just nu. En veckan framåt känns väldigt långt borta. En dag i taget och jag försöker plugga,

Här finner du mig också ifall du vill kika in

Tina Lennholm- Tinas Inre Oas

Det är jag som bloggar ~ Tina

Djur, Natur & Kaffe

hjartaikon- copyright by Tinas Inre Oas

Tina- Livsstil & Fotografering

Lever tillsammans med min älskade livspartner sedan 1983, vi har 3 vuxna barn och ett barnbarn.

Naturen finner jag rofylld och vacker. Min högsensitiva förmåga gör att jag går in med mycket känslor och ser det lilla vackra i något större.

hjartaikon- copyright by Tinas Inre Oas

 

Älskar hundar, katter & hästar! Djur har alltid funnits omkring mig oavsett om jag har ägt dom eller inte.

hjartaikon- copyright by Tinas Inre Oas

 

Börjar dagen med te, därefter blir det kaffe. Njuter gärna av min trädgård så fort solen skiner!

hjartaikon- copyright by Tinas Inre Oas

 

Mina vänner beskriver mig som förtroendeingivande, humor, lugn, trygg, empatisk, lyssnande, delaktig, ärlig, givmild, omtänksam och naturlig.

KONTAKTFORMULÄR: