Att leva med smärta och ta sig vidare

Att leva med smärta och ta sig vidare är nog något jag gjort större delen av mitt liv. Levt med smärta från muskelinflammationer som ofta återkom ständigt och jämnt trots träning, stretching och att röra mig. Bakslag efter bakslag så fort jag började bli bättre. Lärde mig att smärtan var en del av mitt liv. Gick till naprapat när det körde ihop sig i kroppen. Sedan jobbade jag vidare på mitt älskade jobb. En massa olika jobb under åren. Allt som har med personlig kundservice till omvårdnad och omtanke till människor som sökte vård och blev inlagda på avdelningar.

Jag har hjälpt människor från att få en frisyr som de är nöjd med, att välja rätt sorts vin, att ta hand om deras barn till att vårda sjuk människor. Att se livet födas genom förlossningar till livet som dör plötsligt på akutmottagningar till vårdavdelningar. Döden som kommer hastigt eller som går sin gilla gång, stillsamt och lugnt. Stöttat anhöriga som tagit farväl till sin älskade person.

Jag har sett, känt och tagit hand om på ett empatiskt sätt som undersköterska och som skötare inom psykiatrin.

Varför berättar jag nu detta när jag nu ändrat min hemsida och dess innehåll??

Allt mellan himmel och jord, jobb och att se människan

Jo för att jag har som jag skrivit här ovan varit i vården, sett döden och livet, komma och gå. Jag har sett sorgen, förtvivlan, stått bredvid och verkligen brytt mig om de människor jag tagit hand om. Jag har sett HELA människan. Varför skriver jag HELA människan, kanske du undrar??? Jo eftersom jag både jobbat inom vården för det kroppsliga som kallas för somatiska vården samt det psykiska vården. Men också så har jag jobbat för människor som har både sjukdom i kroppen och i det psykiska- hjärnan. Samt med de människor som  har funktionsnedsättningar i någon form. Arbetat med en människa som hade när jag jobbade som personlig assistent, en respirator kopplad till halsen för att få luft. Att se någon kippa efter andetag för att få luft och ändå så otroligt trevlig person.

Jag har även sett människor komma till systembolaget, ja det var på den tiden när kunderna fick stå i kö till en kassa och alla flaskor fanns bakom disken som jag som expedit hämtade. Jag fick inte säga “Får det lov att vara något mera?” då jag kunde stimulera till att personen köpte med alkohol. Sverige ville ju att det skulle minskas med alkoholintaget. Så istället blev mitt svar alltid till kunden “Var det bra så!” Så många människor som skämdes för sitt alkoholmissbruk, så många ursäkter de kom med när det stod vid min kassa för att inhandla de flaskor de önskade sig.

Så jag tror nästa jag sett de flesta människorna i olika former och utsatthet. Jag har också sett människor som står på andra sidan, de som står och tar emot  de här människorna, allt ifrån den som har alkoholmissbruk till den patient som klagar över sina smärtor.

Ja men vad har det här med saken att göra tänker du säker i förhållande till rubriken på detta inlägg.

Jo för att jag har vårdat och brytt mig om andra, vilket jag verkligen har tyckt om att få göra. Att få finnas där och hjälpa någon oh se deras glädje, deras tacksamhet… ja Ni fattar.

Så i allt detta så har jag tagit mig själv för given. Jag älskade ju mitt jobb, inte hade jag tid att lyssna på min egna kropp. Kroppen min som ofta sa ifrån med inflammationer och jag som jobbade och försökte fixa detta genom naprapat till att röra mig och stretcha. Samt så många gånger som jag försökt banta, röra mig mera, äta mindre. Ja Ni förstår säkert vad jag menar.

Fibromyalgi

Sedan tog det verkligen tvärstopp med hela min kropp. Jag fick då diagnosen fibromyalgi. Så klart ville jag inte acceptera detta, så jag försökte med alla medel lösa denna gåta, att bli bättre i min kropp.

Jag ville förstå vad som sker i kroppen och varför jag fick fibromyalgi. Jag som älskade livet! Insåg att stress levt som min inneboende utan lov i min kropp. Acceptera livet och dess smärta tog tid. Acceptera att jag då på den tiden knappt kunde gå på mina fötter. Det kändes som brinnande kol under fötterna och det i sin tur ledde till att jag var så upptagen av att hantera smärtan att jag inte kunde ta in något annat. Att resa mig upp från köksstolen blev att jag fick hänga mig och förlita mig på mina armar, som hjälpte mig upp. Det gick så långt att jag inte kunde prata rätt utan antingen fick jag inte fram ordet eller så sa jag fel ord, fast det rätta ordet fanns i mitt huvud, likt afasi, tror jag. Jag skämde så otroligt mycket när jag träffade folk då jag inte kunde uppföra mig och prata som vanligt. Det blev att jag undvek att prata eller att träffa människor.

ELS-A programmmet på Akademiska sjukhuset

Det blev även ELS-A  en smärt och rehabiliterings veckor på Akademiska sjukhuset. Så började livet bli lite bättre, smärtan blev betydligt mindre men det skiftade och jag förstod vad som hände i kroppen.

Kroppen, knoppen och jag blev bättre på att förstå varandra. Hanterbar smärta som förflyttade sig och minskade eller ökade i styrka. Men helt hanterbart. Utifrån att leva och acceptera livet med fibromyalgi, så gick livet vidare. Jag som är en nyfiken person vill ju lära mig mer och få mer kunskap inom olika saker. Så jag utbildade mig till ACT- & KBT Coach, utbildade mig även inom Photoshop samt personlig utveckling.

Åren gick och livet kändes hanterbart med acceptans. Utgick igen från den kapacitet jag hade och de möjligheter som finns. Jag ville utveckla mig vidare, såg möjligheterna i det lilla jag kunde göra. Fler utbildningar, kände efter vad som gav mig energi. Att fotografera är något jag verkligen har älskat att få göra och har så gjort i flera år. Säkert i 25 år har jag fotograferat om inte flera år än så. Fördjupade mig i fotograferandet. Och så älskar jag att få skapa hemsidor, färg och form. Allt sådant ger mig energi och gör mig så otroligt glad.

Så kom då smärtan från ingenstans den 27/6. Det var blå himmel med några få vita moln. Vindstilla och solen sken och jag kände en sådan där lycka att jag hade önskat att jag kunnat dansa omkring. Men istället kom smärtan från ingenstans. Det kändes som varm rinnande vätska längs ryggmärgskanalen och det gjorde fruktansvärt ont. Som den sjukvårdsutbildade jag är så kände jag direkt efter om jag hade full rörlighet och känsel i båda benen. Det hade jag, men mitt inre sa gå in. så jag gick in och tog ett glas vatten. Där kändes det som hela kotpelaren rasade ihop. Så jag insåg snabbt att jag behövde gå och sätta mig på en köksstol. Satt där ett bra tag för jag var rädd att saker och ting skulle förvärras.

Sedan började min resa från att inte kunna röra mig utan att en smärta slog till vid varje rörelse och gjort så ont att jag skippade efter luft varje gång. Jag kämpade på, kämpade vidare med att röra mig, vila och försöka bli bättre.

När smärtan slog till i juni i semestertider

I slutet på juni så var det många människor på semester. Så var det med min husläkare och sjukgymnast. Jag försökte klara mig själv och trodde i min förhoppning att det skulle vända och gå över. Så jag fortsatte varje dag med denna fruktansvärda smärta tills jag inte klarade mera. Det var cirka 12 dagar jag stod ut själv. Fick en annan läkare på vårdcentralen som var allmän medicin läkare och som gjorde neurologstatus på mig för att se att alla mina nervimpulser var intakta. Sedan blev det medicin mot muskelavslappnande- Paraflex. Inget mer. Jag fick ingen hjälp om hur jag skulle ta mediciner med tanke på att jag hade ju andra mediciner för fibromyalgin också. Jag bad om röntgen, men fick inte detta.

Provade några dagar med paraflex medicinen och kämpade på. Värst var det att komma i och ur sängen, och att börja gå var fruktansvärt. Jag vaknade om natten av att jag skrek av smärtan. Så till slut tog jag modet att ta mig till akutmottagningen. Det är och var ju redan då covid-19 så inget är sig ju likt. Kom till akuten med de hänvisade mig till närakuten. På närakuten träffade jag ortopedläkare som också gjorde samma undersökning. Kollade att neurologisk att allt fungerade samt tryckte på ländryggen och höftkammarna. Då kunde jag inte ens i det läget sitta i en fåtölj och luta ryggen bakåt, inte ens det lilla bakåt läge som finns på det flesta stolarna. Jag satt spikrak i ryggen, men jag kunde böja mig fritt utan problem framåt, böja mig ner och ta min hand på fötterna. Inga problem med att böja mig framåt eller att resa mig upp med till rakt stående vid den tidpunkten. Men smärtan och det svåra i detta läge var just på kvällen, natten och på morgonen. Då gjorde det fruktansvärt ont. Jag kunde inte ens sidoförflytta mig i sängen utan att det gjorde as ont! Som vanligt så kämpade jag på, hoppades på en lösning eller att läkarna skulle hjälpa mig eller att det skulle försvinna av sig självt. Men det gjorde det inte.

Smärtan ändrade karaktär successivt. Allt från nervsmärta, bäckensmärta, ischiassmärta, krampsmärta och från ländrygg till ena eller båda benen. Funderade om det kunde vara fibromyalgin som blivit värre eller om det bara var den nya smärtan som spökade i min kropp. Accepterade trots att det gjorde så galet ont och trots att jag grät och inte orkade mera. Så gick dag efter dag. Som jag längtade efter den dagen min husläkare skulle komma tillbaka efter semestern. Räknade dagarna och höll ut trots att jag kraschlandade ett antal gånger. Så kom dagen då min husläkare och jag skulle träffas.

Husläkaren

Husläkaren lyssnade på vad jag hade att säga, men hade inte tid nog att fortsätta att lyssna. Bedömningen blev fortfarande att läkaren höll med om att det var muskulär smärta och att läkaren trodde att det var ryggskott med ischias. Öka medicineringen och råd att ta långtidsverkande morfin. Jag ville inte ha morfin. Jag ville ha HJÄLP och en PLAN för hur jag skulle kunna gå tillväga för att bli bättre. Läkaren hade inte tid mer för att personen skulle skriva i journalen min. Läkaren bokade in mig till vårdcentralens sjukgymnast då läkaren blev förbannad på den sjukgymnast jag gått till tidigare. Min underbara sjukgymnast som jag gått till tidigare och som har hjälpt mig förr sa att jag åt för mycket mediciner, att jag behövde ringa och rådfråga apoteket för rådgivning gällande läkemedel.

Nya sjukgymnasten

Så istället för att få gå kvar hos “min” sjukgymnast så blev det att lyda och gå till husläkaren och vårdcentralens sjukgymnast. Mötte sjukgymnasten några veckor senare då det var fullbokat.  Den nya sjukgymnasten sa samma sak som min sjukgymnast, Att jag hade förmodligen en spricka i disken. För att inte förvärra diskens spricka eller att ha kvar denna fruktansvärda smärta så skulle jag absolut inte böja ryggen framåt. Ryggen skulle vara rak i alla lägen helst. Så det blev med mina stumma tjocka ben att röra på sig mer än vanligt. Jag kände att mina ben blev värre. Så jag frågade vid andra gången vi träffades, jag och min nya sjukgymnast. Personen lyssnade inte på mig, pekade på huvudet sitt och sa att alla har inte sin gen som gör att bromsa när det är dags för det. Alltså jag berättade att jag ofta kör på då jag hoppas och tror att det kanske går över om jag gör lite till, precis som när en har träningsvärk. Det var då sjukgymnasten pekade på sitt huvud och sa att det fattas ibland en gen eller cell som gör att det inte bromsas. Jag blev chockad över beteendet. Fick rådet redan vid första gången att inte ha en mjuk säng och att gåstavar är bra. Samt att jag skulle gå 3-4 gånger per dag. Som sagt så skrek mina ben, den smärtan kom och gick likt puls men med värre smärtan. Jag fick till svar att jag skulle fortsätta att gå med stavarna.
Jag frågar den nya sjukgymnasten om röntgen (vilket jag blivit tipsad om av gynekologen min), och får då till svar….

Om vi skulle röntga alla som inte visar symtom på något så skulle vi säkert hitta fler tysta diskbråck som inte känns för personer och därmed få fler patienter. Att det skulle skapa merarbete när det som går kanske med diskbråck men inte känner av det. Nu är inte jag “alla” utan det är jag som frågar. Då får jag till svar att det skall först metodiskt provas fram med olika saker som till exempel gåstavar, stretchning och se steg för steg om hur processen går. Fungerar det ändå inte så skall det bli tänkbart med röntgen. Men röntgen är endast till för det som ligger för kniven, alltså när nästa steg är operation. Men jag vill inte opereras säger jag.

Så när jag kom hem fortsatte jag som jag blivit tillsagd att göra, att gå med gåstavarna och stretcha benen.

Förvärrad smärta och in till akuten

Så kom fredagen den 11/9! Jag satt först vid köksbordet och vi skulle ta mat. Värken körde i mina båda ben men mest i höger ben. Det kom som intervaller och samtidigt som huggsmärtor. Jag försökte äta och samtidigt slappna av i benen. Det var svårt skall jag säga.
Satte mig i min sköna fåtölj, somnade och sov en stund. Otroligt skönt! Sedan gick jag upp, tog mig till köket och kände hur benen bråkade i form av smärtan. Som alltid försökte jag tänka ut i vilken form var smärtan, skulle den gå över eller skulle jag behöva ta medicin för detta. Jag är ju emot mediciner, vill ju vara helt smärtfri och medicinfri så klart!
Gick tillbaka till min fåtölj för att sätta mig ner och “PANG”, det fullkomligt kändes som en explosion i ländryggen. Jag vrålade av smärtan och min man kom och hjälpte mig upp stående. Tog mig till köket med hjälp av min man. Satte mig på köksstolen och insåg att jag måste åka in till akutmottagningen, men det var helt otänkbart att åka bil dit. Jag kunde inte röra på mig. Jag satt krampaktigt och absolut still på köksstolen och höll krampaktigt tag på stolen framför mig. Fick tabletter som min man gav mig och som jag bad om. Ringde 112 och sa som det var. Ingen ambulans fanns tillgänglig för tillfället och de förstod att jag hade ont.

Ambulans personal mötet

Det tog en timme innan ambulansen kom hem till oss. De stod först och tittade på mig, ställde frågor och därefter bad mig resa mig upp från köksstolen. Så jag gjorde detta, reste mig upp och genast kom smärtan tillbaka som en pulserande smärta. Återigen grät jag och sa att nu kommer den igen. Ambulans personalen frågade om jag ville stå eller sitta. Sitta blev mitt svar. Därefter fick jag en nål i handen och det gav mig morfin. Efter en stund fick jag ta mig mödosamt in till ambulansen. Jag skulle klättra upp för två trappsteg och jag som knappt kunde gå på plant golv. Det gjorde så sjukt ont. Ingen anhörig fick följa med varken i ambulansen eller efteråt för att möta upp mig vid akuten.

Ambulanshallen och akutmottagningen

Så kom jag in till akutmottagningens ambulanshall och därefter till en ankomsthall ifall en kommer med ambulansen. Nu skulle jag över till britsen från ambulansbåren. Jag vet inte om det trodde jag fejkade eller inte hade så ont. För det trodde på fullaste allvar om jag kunde förflytta mig från båren till britsen av egen kraft. Så klart som den person jag är så försökte jag, men det gick inte och tårarna rann åter igen ner för mina kinder. Den ena ambulanspersonen gick och frågade efter hjälp för at förflytta mig över till britsen. Aldrig förr hade jag känt mig så utsatt, så sårbar och så tjock. Det blev att jag fick åka på en glidbräda. Det gick bra. Därefter var det en av ambulans personalen som  skulle vara roligt, vitsig på fredagskvällen med mig som hade så ont att jag trodde jag skulle gå i bitar. Personen sa att just i dessa tider kostar filtarna 50 kr för att det är covid-19, när jag bad om en filt för att jag frös. Jag tittade på personen och funderade allvarligt om personen menade allvar. Jag fick filten och därefter tog en sjukvårdpersonal från akutmottagningen hand om mig. Rullades vidare till de som icke har covid-19 och hamnde på en plats där gröna filen för kirurgiska och ortopediska patienter hamnar som inte visar symtom på covid-19.

Hamnade på gröna filen, akutmottagning för kirurgi och ortopedi

Hamnade i korridor vilket var helt okej. Därefter kom det en person som gav mig en mugg som jag skulle kissa i när jag skulle på toa. Sedan drog det ut på tiden men jag kände att jag var i rätta händer. Blev efter ett tag inrullade där jag låg på britsen från korridoren till ett rum. Fick träffa ortopedläkare och när jag skulle berätta om vad som skett på kvällen så skakade jag så kraftigt att jag hoppade på bristen, hackade tänder och samtalet blev osammanhängande. Jag bad om ursäkt för att jag inte kunde vara sammanhängande och tydlig i min redogörelse för vad som hänt och hur jag kände i kroppen. Ortopedläkaren bad mig att sätta mig upp på bristen av egen kraft. Jag försökte men kom bara från ryggläget till sida. Det gick inte mera. Ortopedläkaren sa att jag skulle få medicin. Det tog ett tag där jag låg ensam i rummet. Ingen ringklocka att ringa på personalen. Började känna mig kissnödig och kunde inte komma upp, inte heller hade jag fått de mediciner som ortopedläkaren bett att jag skulle få.

Så där låg jag i ett rum , utan ringklocka, ville gå på toa, men värken gjorde att det var omöjligt att gå dit. Så till slut blev jag tvungen att ropa. Hjälp, kan någon hjälpa mig. Inget svar. Hjälp, kan någon hjälpa mig!! Till slut kom en sköterska och frågade vad det var som gällde. Jag berättade att jag skulle få medicin samt att jag var kissnödig och ville inte varken för min eller för deras skull kissa på mig. Så otroligt utlämnad jag kände mig och helt oförmögen att kunna göra någonting. Sköterskan sa att personen var på väg för att hämta medicin för att ge mig. Jag förklarade på nytt att jag inte är den som klagar i vanliga fall och att jag vet hur sjukvårdspersonalen har det på sitt jobb. Men samtidigt att jag ville gå på toa för jag ville inte misslyckas och kissa på mig för att jag inte kunde ta mig till toan av egen kraft.

Så fick jag medicinen, insprutad via den nål jag hade i handen. Det sved i kärlet och sköterskan sa att en av medicinen var kärlretande. Efter att jag fått medicinerna insprutade via nålen så gick sköterskan ut från rummet men gav mig en ringklocka då jag nämnde att jag inte kunnat larma.

Efter en stund ensam i rummet och medicinen började göra verkan så började jag själv att försöka sätta mig upp på bristen. Det gick faktiskt riktigt bra. Så gick jag på toan och det var faktiskt en skön känsla av att kroppen slapp den värsta värken. Hela kroppen fick vila för ett tag. Gick tillbaka från toan och la mig på britsen igen.
Tänkte på att oftast hårda sängar eller brist så får jag så himla ont i kroppen av. Men nu helst plötsligt så kändes det skönt att ligga där. Efter ett tag så rullades jag ut från rummet och hamnade åter i korridoren. Klockan blev midnatt, 01,02,03 och vid 04-tiden så var jag fortfarande inte trött. Inte ont och jag njöt av stunden att få vila. Jag borde ju ha somnat direkt när jag äntligen fick vila och inte ha ont i kroppen. Men i stället låg jag och njöt av stunden samt såg på personalen hur det jobbade som bara den.

Efter ett tag så kom ortopedläkaren och bad om ursäkt för att det blev sent innan jag fick möta läkaren. För mig gjorde det ingenting. Läkaren sa att tyvärr så behövde jag just nu vid det akuta skedet äta morfin, så väl kortidsverkande som långtidsverkande för att häva den akuta smärtan. Jag fick en lista där det stod när jag skulle ta medicinen samt  de jag skulle ta vid behov.

Jag som innan allt detta skedde var näst intill medicin fri och nu helt plötsligt en hel del tunga mediciner. Morfin som är beroendeframkallande och ju längre en äter dessa desto mindre effekt gör det och då behövs det mer styrka på medicinen, och så ökas det på allt eftersom. Dessutom så blir abstinens svårare ju längre en äter morfin. Så frågan blir alltid hur mycket skall jag tåla, hur mycket medicin behöver jag ta.

Blev hämtad av min man och fick åka hem

Så kom jag hem, min käre man kom och hämtade mig på morgonen vid 05.30 tiden. Väl hemma så åt vi frukost och det kändes ganska okej. Sov till större delen av dagen och allt kändes hyfsat okej med smärtan. Men visst är jag orolig för att den där fruktansvärda smärtan skall slå till igen. Ortopedläkarens papper står det hur och när jag skall ta mina mediciner, men också att en magnetröntgen bör göras. Läkaren sa också att jag skulle ringa på måndag och boka tid till husläkaren. Jag har nu bytt husläkare och bytt vårdcentral samt gått tillbaka till min sjukgymnast.

Ringer på måndagen och berättar läget, får en tid på onsdagen så väl till sjukgymnasten som till husläkaren.
Sjukgymnasten lyssnade vad jag sa, jag vill inte ha mer mediciner och någon planering för vidare behandling och förbättring har jag ännu inte fått. Dessutom säger min sjukgymnast att det som den nya sjukgymnasten säger om rak rygg är förlegat. Alltså något man trodde och gjorde på förr i tiden!!! Helt galet!

Allt känns som att de sägs  en massa och sedan ingen som bryr sig. Ingen uppföljning eller planering steg för steg för hur en går vidare för att inte hamna i denna fruktansvärda smärta. Jag blir förbannad, jag har fått nog av allt lull lull. Det känns som alla lyssnar, ger mig instruktioner eller mediciner, men sedan händer det ingenting mer. Att allt får sköta sig själv.

Ortopedläkaren var den första som gav mig lista på när jag skall ta medicinerna samt  att vid träning så skall jag ta korttidsverkande morfin för att komma ur smärtcirkeln men också komma vidare för att bli bättre. Alla läkare säger att det är muskulärt. Sjukgymnasterna säger att det är en spricka i disken eller något i ryggraden.

Jag känner att ingen lyssnar på mig ordentligt, att ingen bryr sig eller vill följa upp hur det går. Jag undrar vems ansvar detta är? Och som sagt den förste som bryr sig är ortopedläkaren!

Så kommer jag till min nya husläkare. Jag talar om vad som har hänt och vad ortopedläkaren sagt. Att min önskan är att minska på medicinerna istället för att öka dessa. Samtidigt vill jag ju ha mindre ont, mindre smärta mer rörlighet. Jag känner att jag ställer krav, att jag ledsnat på att vara en lydig patient som gör det jag blivit tillsagd hela tiden. Husläkaren tycker absolut att det skall tas bort korttidsverkande morfin på en gång och istället ta paraflex. Det fungerar inte lika bra, men återigen blir jag den lydiga patienten. Husläkaren läser ortopedläkarens papper som jag fått. Ett kort samtal och en tid för att komma åter, då jag poängterar om att jag vill ha en PLAN och UPPFÖLJNING. Husläkaren skriver en remiss till magnetröntgen, sedan får jag se när det blir av.

Så 1/10 till sjukgymnasten igen, 5/10 tillbaka till husläkaren.

Nuläget och idag

Och här sitter jag nu, inte tagit något korttidsverkande morfin, tar istället paraflex.
Helgen har gått, stundvis känns det ganska bra. Stundvis sover jag en hel del.
Promenerar med mina gåstavar mellan 2-4 gånger per dag. Känner efter hur kroppen känns. Försöker vara snäll mot kroppen.
Kroppen och dess smärta skiftar lika mycket om inte mer som vädret där ute.
Ena stunden ilar det, nervsmärta?, krampliknande smärta i vaden, knävecket och/eller i baksida låret. Skiftar från vänster ben till höger ben.
Ibland eller rättare sagt kommer det och går smärta som far fram ovanför blygdbenet, likt värre än menssmärtor.

Jag förstår ingenting, inte en aning om när smärtan slår till och var någonstans.
Sakta sakta tar jag mig upp ur sängen, likt sakta finner jag lösningar på hur jag skall resa mig upp eller sätta mig ner på köksstolen, toaletten eller fåtöljen.
Att finna olika sätt som gynnar kroppen på bästa sätt.
Ingen som sagt något till mig hur jag skall göra. Det här får jag lära mig själv på vilket sätt som bäst fungerar.

Det har funnits stunder när jag verkligen inte orkar mera, gråter floder, vill inte leva, till att vara den där kämpen som aldrig ger sig. För jag vill ju leva, för min skull, för mina makes skull och för mina barns skull. Men smärtan kramar ur alla mina krafter jag har och jag känner en enorm trötthet, sliten, yrslig och fryser ofta.

Så i morse var den första gången min käre man fick hjälpa mig med kläderna på. Värken blev värre igår kväll, inatt när jag tog medicinerna så blev det en aningen bättre. Imorse så var det omöjligt att böja benen, då krampen inte gav sig i vaderna och baksida lår samt i bäckenet. Så där stod jag och vi tillsammans, min man och jag försöker finns någon glädje och ödmjukhet i allt detta. Han klär på mig, visar sin ömhet, gör frukost åt oss båda.

Alltså min man är otrolig! Jag är så otroligt tacksam för allt det han gör för mig och för oss. Inte en gång han suckar eller blir irriterad. Tvärtom så kramar han om mig, finns där i alla lägen. Jag hoppas innerligt att jag snart blir frisk från detta så jag verkligen kan återgälda detta tillbaka till honom.

Så den här bloggen blir nu mera en dagbok på sitt vis hur jag tar mig igenom detta och hur vardagen ser ut. Men också då min ork inte är full av energi, så blir det att jag skriver här istället för på andra platser i sociala medier.

Jag kommer också att skriva om mitt pluggande så klart också, men idag så får det stå tillbaka då jag är trött nu och kroppen känns sliten, att jag suttit för länge på stolen vilket inte är bra. Det gäller att skifta lägen hela tiden för kroppen och smärtans skull.

 


1+

Detta inlägg har 2 kommentarer

Lämna ett svar

Andra inlägg

Du kanske också gillar

blommor från trädgården

En dag i taget

En dag i taget, är det jag ser just nu. En veckan framåt känns väldigt långt borta. En dag i taget och jag försöker plugga,

Här finner du mig också ifall du vill kika in

Tina Lennholm- Tinas Inre Oas

Det är jag som bloggar ~ Tina

Djur, Natur & Kaffe

hjartaikon- copyright by Tinas Inre Oas

Tina- Livsstil & Fotografering

Lever tillsammans med min älskade livspartner sedan 1983, vi har 3 vuxna barn och ett barnbarn.

Naturen finner jag rofylld och vacker. Min högsensitiva förmåga gör att jag går in med mycket känslor och ser det lilla vackra i något större.

hjartaikon- copyright by Tinas Inre Oas

 

Älskar hundar, katter & hästar! Djur har alltid funnits omkring mig oavsett om jag har ägt dom eller inte.

hjartaikon- copyright by Tinas Inre Oas

 

Börjar dagen med te, därefter blir det kaffe. Njuter gärna av min trädgård så fort solen skiner!

hjartaikon- copyright by Tinas Inre Oas

 

Mina vänner beskriver mig som förtroendeingivande, humor, lugn, trygg, empatisk, lyssnande, delaktig, ärlig, givmild, omtänksam och naturlig.

KONTAKTFORMULÄR: